Element-grunder

Element

Ett taggpar plus dess innehåll skapar tillsammans vad vi kallar för ett element. Ett exempel på ett komplett element kan vara:

<h1>Detta är en huvudrubrik</h1>

Detta är ett h1-element vars innehåll är texten ”Detta är en huvudrubrik”. På detta vis talar vi om för webbläsaren att texten har ett speciellt syfte, i det här fallet att det är denna sektions huvudrubrik. Vi talar dock inte om hur texten ska visas, utan enbart dess syfte. Alla webbläsare har ett grundutseende för hur olika element ska se ut. I vårt fall kommer antagligen innehållet att visas med lite större och fetare text, men så länge vi jobbar med HTML, arbetar vi inte med utseende. Det exakta utseendet som taggarna ger upphov till skiljer sig ifrån webbläsare till webbläsare. Det kan till och med vara som så att slutanvändaren som använder vår webbsida är blind (eller har något annat handikapp) och därför får sidan uppläst för sig. När vi jobbar med ren HTML, kan vi aldrig vara säkra på hur slutresultatet kommer att återges. Med hjälp av CSS får vi mer kontroll över hur sidan återges, men inte ens då kan vi inte vara 100 % säkra på att slutanvändaren kommer att uppleva sidan exakt så som vi tänkt oss. Vi återkommer dock till utseendet i en senare aktivitet.

Underelement och nästling

Element kan i sin tur innehålla andra element. Ett exempel på det skulle kunna vara:

<code><h1>Detta är en <em>huvudrubrik</em></h1></code>

Här har vi alltså ett em-element är nästlat inuti ett h1-element. Det gör att em-elementet är en del av h1-elementet, men det är även ett eget element i sig. Em-taggen används för att markera att något har mer emfas än omkringliggande material – det vill säga att det ska betonas på något vis. I de flesta fall kommer webbläsaren att visa sådan text med fet stil.

Ett mer avancerat nästlingsexempel skulle kunna vara följande (konstlade och dumma) kod:

<div>
   <h1>Detta är en huvudrubrik</h1>
   <div>
      <h2>En underrubrik</h2>
  </div>
</div>

Det mest intressanta med ovanstående exempel är att vi har ett div-element inuti i ett annat div-element. När webbläsaren ska tolka ovanstående, så kommer den att fatta att den första ”</div>”-taggen är sluttaggen till den andra ”<div>”-taggen och att den sista sluttaggen hör samman med den första starttaggen. Webbläsaren är alltså rätt så ”smart” när den ska tolka hur taggar och sluttaggar hör samman, dock gäller det att se till så att man får dit sluttaggarna i rätt ordning. Moderna webbutvecklingsverktyg har bra stöd som hjälper dig med att få dit sluttaggarna där de hör hemma. De flesta verktyg fyller i möjliga sluttaggsnamn, direkt du skriver ”</”. Men man kan inte helt förlita sig på att verktygen gör allting rätt...

Vikten av snygg kod

När man skriver mycket stor och komplex kod, så kan lätt bli en enda stor soppa av allting. Med lite tur är det en soppa som webbläsaren kanske klarar av att tolka, medan du som skrivit koden kanske tappar bort dig helt. I värsta fall är det en soppa som vare sig du eller webbläsaren klarar av att tolka. Så det gäller att strukturera sin kod på ett vettigt vis. Det finns en del tricks, eller goda vanor, som gör att det blir enklare att hålla ordning på sin kod. I exemplet ovan har vi använt oss av så kallad indentering, det vill säga vi har skjutit in texten med några extra mellanslag (tabbar går också bra) på vänster sida. Det gör att vi kan se strukturen i koden och lätt se vilka start- och sluttaggar som hör samman. Vi återkommer till goda kodvanor i en senare aktivitet.

Felaktigt angivna sluttaggar

När vi skapar nästlade element gäller det att hålla tungan rätt i munnen och se till att taggarna hamnar i rätt ordning. Det här skulle till exempel bli rejält fel:

<h1>Detta är en <i>huvudrubrik</h1></i>

Här har vi satt sluttaggarna i fel ordning, vilket kommer att ge webbläsaren en hel del huvudbry. De flesta webbläsare är godvilliga och sväljer flertalet fel utan några direkta klagomål. I vissa fall kommer slutresultatet att bli felaktigt, men förvånansvärt ofta lyckas webbläsaren få till en korrekt tolkning av dokumentet, trots att man gjort fel. Dock kan det vara som så att det fel som en typ av webbläsare klarar av, kanske en annan webbläsare inte alls klarar. Det är därför viktigt att använda sig av testverktyg som kollar igenom ens HTML-kod och påpekar fel och brister. Dessa testverktyg sväljer inte vad som helst, utan är riktigt, riktigt petiga och ska ha allt absolut rätt innan de godkänner koden. Användningen av dylika testverktyg ger mer robust kod, som är lättare att felsöka och underhålla. Så gör det till en god vana att testa din kod ofta – det vinner du på i längden. Vi kommer att titta mer på verktyg i en senare aktivitet.

Hur skriver man ett "<"-tecken?

Som vi konstaterat så indikerar < att en tagg ska starta. Om man vill ha ett ”mindre än”-tecken i sitt dokument, måste man skriva det med hjälp av en speciell kod – i detta fall är koden ”<”. Då kommer webbläsaren att förstå att man vill visa det specifika tecknet och att det inte är en starttagg. Det finns många dylika teckenkoder, men vi återkommer till dem senare.

Nästa aktivitet: En webbsidas anatomi