En webbsidas anatomi
Nu har vi gått igenom grundkoncepten bakom HTML. Men innan vi kan skapa vår första HTML-dokument, måste vi lära oss ett antal grundtaggar som ingår i alla HTML-dokument.
doctype
Det finns en första grej som man måste ange i början av varje webbdokument. Det är den så kallade ”doctype”, vilket är en förkortning för engelskans ”Document Type” eller dokumenttyp. Denna tjänar som en indikation på vilken typ av dokument det handlar om och inte minst vilken HTML-standard som används i dokumentet. Detta gör att webbläsaren kan hantera alla taggar i ditt webbdokument på ett korrekt vis.
Doctype ska anges allra först i ditt dokument, innan du använder dig av någon tagg. Den har lite speciellt utseende som skiljer sig ifrån HTML-taggarna och det finns heller ingen sluttagg för den. För HTML5 är det väldigt enkelt att ange doctype, man skriver nämligen så här:
<!DOCTYPE html>
Svårare än så är det inte. Du bör inte utelämna denna, då kommer inte alla webbläsare att fatta att ditt dokument är ett HTML5-dokument, utan kommer att försöka tolka det enligt någon gammal standard eller gå in i så kallad ”quirks mode” – vilket man inte vill.
<html>
Den första, riktiga taggen vi måste lära oss är <html>. Detta är en inledande tagg som talar om för webbläsaren var HTML-innehållet börjar. Taggen ska sitta före alla andra taggar, förutom doctype, och dess motsvarande sluttagg ska sättas efter den sista taggen i dokumentet. Det får endast förekomma ett HTML-element i varje HTML-dokument.
När webbläsaren ska tolka ditt HTML-dokument, kommer den att bygga upp vad som kallas för ett träd. De olika HTML-elementen kommer att bli grenar på trädet. Roten på trädet är html-elementet, utifrån detta sprids underliggande HTML-element. Därför kallas ibland html-elementet även för rot-elementet. Vi återkommer till träd-konceptet när vi tittar närmare på DOM – eller ”Document Object Model”.
<head>
Inom taggen <head> placerar man så kallad meta-data om dokumentet. Det är den data som beskriver dokumentet och dess innehåll. Det här är information som är till för webbläsaren, snarare än för slutanvändaren. Sånt som man kan hitta här är t.ex.; vilken text-kodning som används på sidan, länkar till andra dokument som krävs för att visa sidan korrekt (såsom CSS-filer), namnet på den som skapat sidan, sökord, osv.
Det finns några taggar som enbart kan förekomma inom head-elementet. Så gott som alla undertaggar i head-element är icke-visuella, dvs de innehåller ingenting som kommer att visas för slutanvändaren när sidan skapas. Så här i början behöver vi inte bry oss i de flesta av de möjliga undertaggarna.
<title
Det finns dock en undertagg som hör till head-elementet som är visuell och som kommer att visas för slutanvändaren. Det är taggen ”<title>”, det vill säga titeln på sidan. Titeln på sidan kommer oftast att visas antingen som titel på webbläsarens fönster eller som namnet på en flik i webbläsaren. Det är även grunden för det namn som kommer att väljas om användaren ska skapa ett bokmärke till din sida. Det gör att det är viktigt att välja sidnamn på ett bra sätt.
Att välja sidtitel
När man välja ett sidnamn bör man försöka få det absolut viktigaste först i namnet. När sidnamnet visas på en flik så kommer det oftast att klippas av mitt i, desto fler flikar man har desto mindre blir flikytan där namnet syns. Vill man att det ska vara lätt hitta rätt flik, gäller det alltså att ha ett kort och kärnfullt namn. Likaså när användaren skapar ett bokmärke, så kan även dessa bli att kapas av mitt i. Står det då inte något med mycket informationsinnehåll, är chansen liten att användaren kommer att komma ihåg vad sidan handlade om.
Ett vanligt fel är att döpa sin sida till något i stil med, ”Välkommen till min fin, fina sida”. Eftersom det är så vanligt med frasen ”Välkommen”, är chansen stor att användaren får en räcka med flikar där det bara syns ”Välkommen” eller, ännu värre, en massa bokmärken där det bara står ”Välkommen”. I många fall kan det även vara dumt att skriva saker som ens firmanamn som första delen i titeln. Återigen kan det bli massa flikar/bokmärken där bara ”Murres webbshop” eller liknande syns. Försök därför att inleda titeln med ett eller två ord som verkligen beskriver sidans innehåll. Det är iofs inget fel att ha sitt firmanamn som sidtitel, men se i så fall till att det är den ”första” sidan på din sajt som har den titeln och att du har specialiserade namn på undersidorna.
Dessa problem var tidigare mycket vanligt förekommande på tidningarnas webbsidor. Men det har allt mer förändrats. Nu för tiden är t.ex. Aftonbladet förstasida benämnd ”Aftonbladet: Sveriges nyhetskälla och mötesplats”, medan de olika undersidornas titlar är uppbyggda efter mallen ”Nyhetsnamn | Kategori | Aftonbladet”. Det vill säga, man bygger upp titeln utifrån det mest specifika först och därefter blir man allt mer generell. Detta är ett mycket bra sätt att namnge sina sidor på.
Titeln kan även vara viktig för så kalla SEO – eller Search Engine Optimization. Detta innebär att man försöker optimera sidan så att den hamnar så långt upp som möjligt bland förslagen på söksidor, såsom Google. Att hamna bland de första sökresultaten innebär att det är mycket större chans att folk kommer att besöka ens sida och de flesta vill ju ha så många besökare som möjligt på sin sida – inte minst om man har finansiell vinning av besökare, kanske genom att visa reklam på sidan eller för att man försöker sälja en produkt av något slag.
Så redan här, med den första taggen där du kan sätta något eget innehåll, ser man att man måste tänka sig för innan man skapar sin webbplats. Det är inte bara att sätta igång och börja tokkoda, utan man måste planera och tänka sig för i förväg. Mycket förarbete och planering innan själva kodandet är en bra metodik, som man tjänar på i längden!
<meta>
Meta-element används inuti head-elementet. Dessa är till för att beskriva dokumentets innehåll. Det finns en mängd olika saker som kan anges i meta-elementen, vi ska dock enbart titta på ett just nu.
Man bör alltid ange vilken teckenkodning som används i ett dokument. Om man inte gör det kan webbläsaren få problem att tolka innehållet i dokumentet på ett korrekt vis. Teckenkodning är ett komplext område som förtjänar sin egen sektion. För tillfället kan väljer vi att ange att vårt dokument är kodat med UTF-8, det är den idag vanligaste teckenkodningsstandarden och det används i de flesta webbverktygen (skulle t.ex. dina svenska ”åäö” bli att se konstiga ut, beror det säkerligen på att någonting i utvecklingskedjan använder sig av ”fel” teckenkodning).
För att ange UTF-8 i vårt webbdokument, skriver vi:
<meta charset=”utf-8”>
Vi anger då att det är ett meta-element och vi anger att vi vill sätt attributet charset. Det senare är en förkortning av engelskans ”character set”, eller teckenuppsättning.
<body>
Nu har vi lämnat head-elementet och det är dag för nästa viktiga tagg, vilken är <body>. Allt i detta element är själva sid-kroppen. Här samlas allt det innehåll som ska visas på sidan. Så gott som alla taggar som anges innanför <body> styr på något vis dokumentets struktur och följaktligen även hur det ska återges. Man skulle kunna säga att body-elements innehåll är själva sidan, i alla fall den visuella delen. Så gott som alla HTML-taggar går att använda inuti body, förutom ett litet fåtal som enbart ska användas i head-elementet. Det får enbart förekomma ett body-element i varje dokument. Om du vill dela upp dokumentet i underdokument, får du antingen göra olika webbsidor eller använda dig av någon av de olika taggar som finns för att sektionera upp innehållet på en sida.
<h1>
Även om vi angivit en titel i vårat <head>head-element, så vill vi oftast ha en titel som syns även i själva sidan (och inte enbart på fliken eller fönstret). För överskrifter eller huvudrubriker använder vi oss av h1-taggen. ”H” står i detta fall för engelskans ”header”, eller rubrik på svenska. Siffran som följer efter talar om vilken rubriknivå det handlar om. Det finns sex möjliga rubriknivåer att tillgå, dvs; <h1>, <h2>, <h3>, <h4>, <h5> och <h6>. Har du jobbat med något ordbehandlingsprogram och använt deras stilmallar är rubriknivåer säkert inget nytt koncept för dig.
Rubrikerna ska användas i fallande ordning och de ska förekomma i en konsekvent serie. Vi ska t.ex. aldrig ange en <h2> utan att ha en <h1>. Inte heller ska vi hoppa över någon rubriknivå, t.ex. att gå ifrån <h2> direkt till <h4>. Rubriknivåerna bygger upp en logisk struktur på vårt dokument och vi kan lätt se vilka underrubriker som tillhör respektive huvudrubriker. Precis så som du bygger upp en logisk struktur då du skriver en uppsats.
H1-elementet är lite speciellt. Tidigare fick det enbart förekomma en gång per HTML-dokument. Nu mera, i och med HTML5, får det dock användas mer flitigt. Allt material som är helt avskilt ifrån övrigt material kan ha en egen h1-rubrik. Det kan till exempel vara ett sidhuvud, en sidfot, en underartikel eller en egen sektion som får en helt egen h1-rubrik.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att man inte ska använda sig av hx-elementen (eller något annat HTML-element) enbart för att ge ett specifik utseende till något. Taggarna är till för strukturen och inte för utseendet. Om du vill ha stor text någonstans ska du inte använda en hx-tagg, utan istället använder du dig av t.ex. <span> och skapar en CSS-regel som anger att innehållet i span-elementet ska ha större text. Om du ska jobba inom webbranschen bör du veta att det anses som en dödssynd att använda taggar för utseendets skull!